analogier

 

Trots att jag driver en bildtung blogg så pratar jag inte alltför ofta om bilden jag postar. Ofta utgör den basen eller inspirationen för mitt inlägg, men jag har märkt att jag inte går in på den så ofta. Jag litar till att bilden talar för sig själv, och ofta så tycker jag att de står så bra själva i mina ögon att vidare snack är onödigt. I början körde jag med bildtexter, men det är inte så ofta numera.

 

Så nu gör vi tvärt om och pratar om bilden ovan då. Den dök upp på min senast framkallade rulle, jag säger dök upp för att jag inte minns att jag tog den. Däremot minns jag tillfället nu när jag ser den. Det var en av de första trevande vårdagarna 2015, april kanske. Solen värmde, men så fort ett moln kom kändes det inte så kul längre och jackan var välkommen. Rålis var platsen, och vi hade bestämt oss för att äta varsin falafelrulle i gräset som de vårtörstande svenskar vi är. Scenerna är ju de samma varje vår när solen värmer upp något över 15 grader, folk flockas på uteserveringar, gräsmattor och kajkanter och suger desperat i sig. Tänker på sommaren som kommer och glömmer vinterjackan.

 

Så där låg vi och jäste i den relativa värmen som nymatade boaormar, och jag hade min lilla konstiga rätt nyköpta kamera med mig. Det är en sådan som är både liten, plastig, slapp med exponering och får in otroligt många bilder på en rulle. Perfekt för att släppa lös med alltså, och ta kort på precis allting för att bli klar med första rullen. En kamera som alltid är med och inte uppmanar till noggrannhet. Jag är ju anti tekniksnack här på bloggen, men just för denna bild var personligheten hos ljusfångarlådan viktig. Det blev några få rutor där i Rålis och sedan hamnade den i fickan igen. När jag ser bilden idag så minns jag känslan av de första vårdagarna och spontaniteten hyfsat väder och offentliga parker ger oss. Det är ju egentligen inte möjligt att se detta på bilden, den hade ju kunna vara tagen i september lika gärna, så frågan är vad den väcker i andra. Själv gillar jag hur kamerans ruta är lite sned och det lite otydliga partiet till vänster som ger mig en känsla av ljus som faller in lågt. Någonting med den här kamerans bilder får dem att kännas som stillbilder ur en film, eller som riktiga minnesbitar. Kanske är det det okomplicerade bildtagandet, kanske är det kanterna?