analogier

 

Jag har haft en trevlig kväll, men just när diskussionen blev som bäst kom pendeltåget och jag åkte hem. Vi pratade så klart om foto, vår gemensamma hobby och passion. Jag kom på mig själv med att ha så mycket tankar och känslor, men det var svårt att få ur sig. Munnen var en för liten öppning, det finns så mycket. Och jag behöver pauser, fundera vidare och säga något mer. Lyssna igen. Tänka. Ångra sig. Tog med mig de gamla och de nya tankarna därifrån, lade dem i kvarnen längst bak i skallen.

 

Processen fortsätter, som vanligt. Den tar ju egentligen aldrig slut. Är det frustrerande eller intressant? Jag är inte helt säker. Det är inget mattetal eller tentauppgift som kan och ska besvaras definitivt de närmaste 25 minuterna. Förutsättningarna ändras här ständigt, för att jag förändras. Världen förändras. Jag blir gladare, eller sur. Någon försvinner. Någon tillkommer. Vi ändras igen. Det blir tills vidare-sanningar och brasklappar av allt.

 

För att citera Johan Larsson: "Jag vill gråta lite, mest för att det är så himla mänskligt.". Den som inte läst hans (tyvärr nu vilande) blogg hittar den på http://mudride.com/blogg/ Den är det bästa jag någonsin läst om fotografi, och den har helt klart inspirerat mig mer än jag tänkt på förut innan jag själv började reflektera i och med bloggen.

 

Ps. Eftersom jag bevisligen klarat av att blogga ganska regelbundet i mer än en månad så har jag nu krypit till korset och köpt ett halvårs pro-medlemskap här. Det betyder slutet på annonserna, en bildblogg ska inte ha sånt skräp. Tacka inte mig, tacka min farsa som gav mig pengar för att unna mig någonting kul sist jag hälsade på.