Genom nålsögat
Någonting händer varje gång en bild blir utvald. Om det så är till din egen blogg/flickr, kameraklubbens månadsbild, att en vän använder den som presentationsbild på facebook, att den säljs i något sammanhang, att en tidning publicerar den, eller något helt annat. Den har passerat ett nålsöga och klarat testet. Nya värden kopplas till bilden och fotografen värderar den troligen högre.
Men egentligen så har ju detta inte mycket att göra med fotografens egen uppskattning av bilden. Jag har bilder som jag själv bara är måttligt nöjd med men som fått mycket uppskattning, och vice versa. Det säger ju egentligen bara någonting om vad andra tycker om bilden. Hur mycket bör det styra din egen fortsatta produktion? Det kan ju bero på vad din avsikt är, och jag tycker det är svårt att helt avfärda andras åsikter och bara köra sitt race. Jag kan ju vara ute efter en sorts mentorskap i min publicering av bilder, att inte bara visa dem utan även att utvecklas under tiden.
Jag kastar saker på den imaginära väggen och ser vad som fastnar. Fyller på med en del sidospår också, för att se om de leder någonstans. Kanske berättar mina mer konstnärliga bilder av annat än människor mer om min vardag, eller är de åtminstonde en så pass viktig bit att de måste finnas med här i den ganska breda bloggen?
En viktig tillgång i detta är människors tendens att se den faktiska bilden. De vet ingenting om min tanke, hur den framställdes och om jag stör mig på saker i den. De ser den och gillar den eller gillar den inte. Jag kan hänga upp mig på tekniska brister i bilder och utesluta dem, men för betraktaren kanske det bara är en bra bild. De ser förbi det jag nojjar över. När jag började inse detta vågade jag publicera bilder som jag annars skulle uteslutit, och responsen brukar vara mycket bra. Det är nästan de som höjs mest. För vem bryr sig om skärpa, torkfläckar, underexponering och fel färger när det trots allt är en bra bild?