Att bli sittandes
Saker kommer ju till vägs ände ganska abrupt ibland, och ibland mer smygande. Slussen har väl varit en halvsmygande förändring, varje gång jag satt min fot där de senaste fem åren har någonting varit annorlunda. Just nu ser det inte roligt ut alls för den som tyckte om att ränna runt i gångarna som en labbråtta. Det är frustrerande att vara där och se något älskat gå i graven, men faschinerande att se djupt ned i marken när för mig okända utrymmen ser dagens ljus igen.
Men hur som helst så blir jag vid någon punkt sittandes med en definitiv mängd bilder. Det kommer inte gå att åka till den platsen igen och försöka på nytt. Då måste jag nöja mig, och det gnager. I bakhuvudet vet jag att det är så med allting i livet, för tiden går. Det blir en långsam förändring och kanske är det just därför jag tar bilder.