analogier

 

Förr var fotograferingen ny för mig. Jag upptäckte saker hela tiden och kastade mig över många infall. Jag tog bilder på saker jag bara går förbi idag (hemmakvarteren är sällan avbildade idag, på gott och ont). Nu händer det allt oftare att jag frågar mig "Varför" innan jag tar bilden än när jag ser den i efterhand. Jag missar en del men slipper också en hel del frustration över att komma hem med bilder jag egentligen inte tycker om. Det gäller bara att behålla en sund del av nyfikenheten och inte bli bitter.

 

För att vara lite skämtsam så ökade kanske risken till att jag blir en bitter fotosnubbe inkörd i gamla spår, jag köpte en sån där tysk märkeskamera som oftast innehas av män med många decenniers fotograferande under bältet. Ska göra mitt bästa för att hålla mig öppen och glad, hittills så har det bara varit trevliga stunder. Utrustning har betydelse. Inte dess tekniska sidor, utan snarare vilken attityd den väcker hos dig. Trivs du tar du bättre bilder, precis som jag menar med varför Happy snaps oftast är bättre än krystade försök med bättre förutsättningar.

 

Ps. Eftersom bloggen inte ska diskutera prylar (ovanstående är en minimal avstickare, som dock snarare handlar om förhållandet till verktyget än verktyget i sig) så kommer ni att få famla i mörkret även i framtiden angående modell/optik/film/osv. Inte en enda läsare har frågat hittills. Jag tar det som ett tecken.