analogier

 

Våren 2014, Cityterminalen Stockholm. På väg söderut för att fixa påsklovet jag inte hade när jag väl var ledig och mest satt hemma på korridorsrummet och funderade på Malmö-resa. Det blev att fylla två väskor med målardukar, färg, kameror och film för att vara kreativ på Öland istället.

 

Idag är jag i Umeå igen, så klart sitter jag på Mekka och dricker kaffe och filosoferar kring resande. Börjar ni känna igen detta?

 

Någon gång skrev jag om resandets vemod, men utvecklade det inte alls. För mig finns det nästan alltid med som en underton under resans gång, men på ett vackert sätt. Som skönheten hos en grå och regnig dag i november när träden står utan löv och fryser. Tänk på texten till den fantastiska låten Vintersaga (bäst framförd av Amanda Bergman enligt mig), det är rakt igenom en hyllning till det vackra i det vemodiga. Jag älskar låten och jag älskar vemodet.

 

Det är känslan av att vara rotlös, att kliva av i en stad där du inte har något hem. Att kura i en vänthall med en kopp kaffe du köpt på affären du nyss hittade. Att se ett tvärsnitt av Sverige utanför tågfönstret - skog, småorter med eternitplattehus, miljonprogramsområden, sommarstugeidyller, en enda enslig sketen Volvo på macken du skjuter förbi och alla dessa sjöar. Det är känslan av att vara barn på nytt, att inte vara i sin instängda hemmamiljö utan tvingas lyda under en tidtabell och äta vad som bjuds. Utlämnad på något vis. Ensam bland alla människor men ändå inte. Minnas tonårstiden när man stod vid en sketen busshållplats och väntade i mulet väder på en buss som skulle föra en till kärestan. Då drömde man om bil och frihet, nu ser jag tillbaka på det med värme. Trött på valmöjligheterna, sätter mig hellre på ett tåg och låter mig föras fram under någon annans ansvar.