analogier

 

Jag är tillbaka i Umeå. Upptäckarglädje trots att jag har gjort det förr. Den här gången kom jag med ett tåg där jag faktiskt fått en del sömn, men sedan var det samma. Pommes/lökringar på Sibylla på bussterminalen, vidare till Mekka för kaffe. Skriva ett blogginlägg om utforskarlusta på Mekka.

 

Repriser kan ju också vara roligt, och även om saker går om och om igen så finns ju alltid möjligheten att ändra sig varje gång. Det är ju inte en film som spelas upp, utan en ständig improvisationsteater. Visst ser vi alla repriser i vårt skapande? Vissa kallar det för stil eller bildspråk, vissa går åt andra hållet och dömer ut det som upprepningar. Jag ser en del av mina upprepningar som vinster, som någonting jag faktiskt vill ha i min fotografiska repertoar. En del andra är mer av typen som får mig att utbrista "Nej men inte det här nu igen, när ska du lära dig att det aldrig blir bra?!".

 

Det sistnämnda är dock inte tillräckligt för att sluta med ovanorna att ta omöjliga bilder. Lyssna på din instinkt vid avtrycket, du tar bilden för att du vill. Det kanske är någonting du vill berätta men som kommer att ta många år att lyckas avbilda och förmedla på rätt sätt. Då måste vi fortsätta försöka. Var ärlig mot dig själv när du går igenom bilderna, erkänn att du har svårförverkligade visioner men erkänn också för dig själv när du tagit en bild på slentrian. Gav du verkligen idén all din energi? Ville du bara få slut på rullen (been there, done that)?

 

Jag har bara två motivförbud just nu, bilder som faktiskt inte är någonting jag vill pyssla med men som ofta dök upp förr. De var sällan bra. Regel ett: Inga bilder på kameror (folk som använder en kamera är okej). Regel två: Inga bilder på bilar utan personer som agerar med dem. Det var enkla likes, men ingenting jag tyckte lyfte mitt fotograferande eller bidrog till historien jag berättar. Så väck med det.

 

Nu snurrar skallen av kaffet och den lätta sömnbristen. Inget att göra åt. Om en halvtimme går jag ut i friska luften och tar mig till skolan. Regnvåta gator och människor som hukar under novembervädret, vi får se vad jag gör av det. Umeå är fortfarande ingen stad jag kan känna som min, och då blir det svårt att fotografera. I alla fall när det handlar om stadsporträtt, kanske går det bättre med detaljer eller abstrakta ting.