Mer om urval

 
Jag spinner vidare på idén om urval genom exponering för andra. Det är ju inte så enkelt som jag fick det att låta, och jag har tänkt några varv till. Skulle jag bara låta mig styras av andras input/likes/spridning av bilden så har jag ju tappat kontrollen, förutom att jag ändå bestämmer vilka bilder som ska vara med. Men säg att jag har ett huvudspår - vi kan kalla det att skildra vardag och livet lite personligt men ändå igenkänningsbart. Om jag då har en blogg där detta sker och publicerar en bild av en gammal TV i en skrinda, blir den automatiskt en del av skildringen? Eller är den ett sidospår? Eller beror det på vad min publik säger?
 
Det hänger ju på att jag har en eller flera mentorer i publiken som vet ungefär vart jag är på väg och kan/vill säga till mig och ge feedback. Inget litet jobb. Och svårt när huvudpersonen själv kanske inte är så säker! Jag tror att jag sparar mitt stora finslipande till en eventuell sammanställning i bok- eller utställningsform. Först då är det egentligen nödvändigt att ha någonting sammanhållet. Idag fortsätter jag kasta saker på väggen och se efter vad jag känner. Blev någon klokare? Jag blev det nog inte.
 
Allmänt |
#1 - - Sara J.:

Ett par motfrågor: Är det viktigt att veta vart man är på väg? Eller kan det vara gott nog att göra det man känner för i stunden och låta framtiden utvisa vart man hamnade?

Antar att svaret på detta varierar från person till person, men just när det gäller fotografi är jag personligen rätt nöjd med att följa mitt hjärta (eller avtryckarfinger...) och inte fundera så väldigt mycket på vad eller varför - annat än att jag tycker om att se och visa upp bilderna som blir resultatet. Jag visar bara upp bilder som jag gillar, och blir glad om andra också gillar dem. Kanske gör jag det för enkelt för mig men just nu lirar det rätt bra med livet i övrigt. Undrar just vad fotomagister Göran säger om detta när årskursen kör igång i januari...bävan och förväntan. ;)

Angående TV:n i skrindan så ser jag som publik ingen motsättning till en personlig och igenkänningsbar vardagsskildring. Du såg den, du tog bilden, du känner att du vill visa upp den. Å andra sidan vet jag ju inte om bilden är arrangerad eller dokumentär (hur man nu väljer att tolka den termen), men med tanke på övriga bilder i bloggen drar jag automatiskt slutsatsen att det senare gäller. Så på det sättet påverkas kanske upplevelsen och tolkningen av det övergripande sammanhanget och skildringen.

Svar: Nja, jag vet inte om det är det! Jag tror att det kan vara en sorts hybris som drabbar en när man börjar tänka på det som "min produktion"/"body of work". Jag menar, egentligen så har jag inte hellre något högre syfte än hobbynivå med detta (tror jag!) och då är det väl egentligen onödigt att tänka på samma sätt som om man jobbar i projektform med ett definerat mål och en definerad produkt.
Eller är det vad jag är på väg mot? Ibland vet jag inte själv, kanske för att mitt liv är så oplanerat överlag. Med utbildningarna och vikariejobbet jag har nu finns både tid och frihet för att göra något riktigt seriöst med fotandet, så resurserna saknas inte. Men jag måste bestämma mig för om det är en väg jag vill gå. Jag tror att jag just nu försöker styra mitt arbete så att det KAN mynna ut i någonting sådant om jag kommer på att jag vill det senare.

Men jag kan inte säga att jag lider nämnvärt av det, för det mesta är det bara intressant tankebränsle. Vill jag köpa en kamera på myrorna, ny okänd film och bara fota fimpar på gatan i två månader så tänker jag göra det även om jag då kanske får en lucka i mitt ack så viktiga dokumentärarbete. Ja, hybris, det hörs ju!! :)
analogier.blogg.se

#2 - - Sara J.:

Intressant att fundera på som sagt. Tack för att du får mig att tänka! ;)

Upp