Dokumentär

 
Många intressanta och roliga diskussioner i helgen! Vi hängde på länsmuseet i Umeå, framför allt på Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi. En relativt ung verksamhet, även om den har rötter i museets långa historia av fotodokumentation (kanske framför allt under eran när Sune själv var verksam där). Förutom att få prata med varandra fick vi även träffa personal och titta på en del av arkivet de ruvar på. 4 miljoner fotorelaterade objekt, varav en del så klart är dubletter (negativ och kopior t.ex.). Men en riktig skatt, som så klart kommer kräva många års arbete för att ens gås igenom ordentligt.
 
Sådana här arkiv är ju både prestigefulla och hoppingivande för den som sitter på ett livsverk av fotografier som kan tänkas berika det (och det vill man ju gärna tro). När eventuella efterlevande inte är intresserade och ingen bildat en stiftelse i ditt namn kan arkivet vara den sista utposten för din produktion. Och jag blir glad när jag tänker på de som skänker saker dit, det är ett givande till mänskligheten. Men den krassa verkligheten är ju att ditt material dels måste vara något sånär unikt och vara relavant för arkivet. Affektionsvärde spelar ju inte in. Och sedan är ändå risken stor att det bara blir liggande, för dessa institutioner har ofta mer vilja att spara än medel att kunna gå igenom och tillgängliggöra skatten. Men visst, hellre samla damm i ett klimatkontrollerat rum för att kanske upptäckas än hamna på tippen?
 
Jag inser att mina bilder sällan är dokumentära i sig, men en del kan måhända vara tidsdokument. Om jag vill ge dem något värde för arkiven över huvud taget måste jag själv sortera och kategorisera, förse bilderna med metadata som berättar mer. Och sedan hoppas på att de är unika nog för att verklig vara värda. Det är tur att det primära syftet med mitt fotograferande inte är att bli arkiverad. Vad det är får jag återkomma till.
 
Och frågan vi alla tuggade på länge var vad som gör en bild dokumentär. Vår grupp pratade mycket om tilltro till fotografens/galleriets/bokens ärlighet. Vi alla vet ju att kameror kan ljuga gott även utan någon som helst bildbehandling. Eller rättare sagt, vi kan ljuga med kameror. Vi spånar vidare på detta sen!
 
Allmänt |
#1 - - jo, den där jonas:

kul med denna arkiv-detour bland inläggen. speciellt när jag samtidigt sorterar ett arkiv! inte alls samma innehåll men dokument äldre än en livstid. det ger lite perspektiv det...

på tal om sidospår... (vart är vi på väg?? ;) )
att beskriva en känsla, en situation, dokumentera och rapportera... men lögnen? ah, an elaborate lie... det är nånting spännande i det med. även en lögn bygger på våran värld, inte sant? det kan inte vara en lögn utan att förhålla sig till sanningen. det vore att rent bli abstrakt antar jag och då blir skillnaden mellan sanning och lögn irrelevant.
vad pratar jag om? just spinning on a yarn eller vad man säger haha fanvilken huvudvärk.


skön bild. färgkorn gillas

Svar: "Lögnen" i bild är väl bara en version av verkligheten som betraktaren inte anser stämma med sin verklighet. Och eftersom att alla läser bilder olika så måste det ju alltid finnas den som känner att bilden inte säger sanningen. Och det gör den väl aldrig heller, för vad är sanningen? En bråkdels sekund, hoptryckt till två dimensioner genom glas eller plast, sparad på film eller sensor. Inte mycket verklighet där. Fragment, och lika tolkande som en blyertsteckning egentligen.
analogier.blogg.se

Upp